Bygdedräkterna rekonstruerades i samarbete med lokala aktörer. Brage tog initiativ, organiserade och ledde arbetet, men utan lokalbefolkningens stöd och insats skulle arbetet ha fått en ensidig prägel. På forskningsresorna, som i huvudsak gjordes av Yngvar Heikel, uppstod en dialog med lokalbefolkningen, som deltog entusiastiskt i forskningsarbetet genom att ge intervjuer, svara på enkäter eller genom att överlämna allmogeplagg till Brage. Lokala dräktkommittéer bildades, vars medlemmar deltog i det fältetnografiska arbetet. När dräktarbetet väl kommit igång gick det inte att hejda ortsbefolkningen.
En levande och aktiv landsbygd har med andra ord varit en viktig förutsättning för folkdräkters rekonstruerande. Lokala aktörer, såsom lärare och ungdomsföreningar, gick i spetsen för dräktarbetet, till exempel Edit Skrivars i Munsala, Anna Långgård i Närpes, Nils Oskar Jansson och Svante Dahlström i Åboland, Fanny Sundström på Åland, Gabriel Nikander i Borgå, Gerda Grahn i östra Nyland och Signe Mörne i Esbo. Även folkhögskolor fick en viktig roll i dräktarbetet. Tillverkningen av dräkter gjorde även att hemslöjden fick en revitalisering, och Brage strävade till att dräkterna skulle produceras på landsbygden av lokala hantverkare som behärskade gamla tekniker.
Bygdedräktsarbetet karaktäriserades av ett gediget samarbete, som ändå inte skedde helt utan svårigheter. Medan Brage i huvudsak strävade efter dräkters historiska äkthet var det för ortsbefolkningen ibland viktigare att skapa en unik dräkt. Det här ledde till kompromisser från bådas sida.