Folkdräkten, eller bygdedräkten, visar hur man genom målmedvetenhet och samarbete har skapat en särpräglad dräktkultur. I en allt mer modern och föränderlig värld i slutet av 1800-talet passade bilden av bondelivet som lugnt och oföränderligt in i överklassens nationalromantiska syn. Allmogens traditionella och färggranna dräkter började således räknas som ett folkligt kulturarv.
För att bevara allmogens dräktbruk för framtiden började borgare, studenter och konstnärer samla in och återskapa dräkter från 1700- och 1800-talet. Då kejsar Alexander III besökte Villmanstrand den 5 augusti 1885 rodde nio folkdräktklädda unga kvinnor över en båt till kejsarinnan Maria Fjodorovna. Dräkterna var sydda av Finska handarbetets vänner, och föreningens verksamhet kom att bli en förebild för Brages dräktverksamhet på 1900-talet.
Folkdräkten är en festdräkt, rekonstruerad efter de dräkter som användes till högtid och fest av allmogen. Förlagorna finns i museer eller på målningar. Kvinnodräkten består av huvudbonad, särk, livstycke, tröja, kjol, förkläde, axelduk, kjolsäck, strumpor och skor. I mansdräkten ingår huvudbonad, skjorta, halsduk, väst, rock, knä- eller långbyxor med lucka, strumpor, skor och söljebälte.
Är folkdräkterna identiska kopior av deras förlagor? Nej, folkdräkterna är en rekonstruktion av en svunnen dräktkultur. Då forskning om allmogens dräktbruk framskridit har dräkterna omarbetats för att bli mer historiskt korrekta. Folkdräkten är ett levande kulturarv, där varje generation sätter sina egna spår på dräkten.